Min mor sa någonting riktigt intressant till mig igår när jag pratade med henne. Folk undrar ibland varför jag är så arg, irriterad eller elak och de gångerna tittar de väldigt konstigt på mig som om de inte alls förstod varför. Det lustiga är att jag aldrig är arg, irriterad eller elak när jag är ensam – och det var så hon beskrev sig själv. Men företeelsen är identisk hos mig. Jag är faktiskt inte högljudd eller stojig alls när jag är helt själv och det är även då jag trivs bäst. Märkligt? Inte alls. Det märkliga är att folk står frågande och undrar varför jag beter mig på ett särskilt sätt när jag möter just de människorna. För det måste väl bero på något? Något i deras beteende måste ju vara den utlösande faktorn till mitt humör. Men det finns aldrig i åtanke när det väl sker. För det är väl sådär jag här, helt utan förklarlig anledning?

Hmmm…