Tweet
[CENTER][IMG]http://www.tornevall.net/storage/files/1231196400/full/1231245182_hypoartiklar.jpg[/IMG][/CENTER]
Fast jag har börjat fundera lite... Vad händer om man inte har några krämpor? Ska man bli pensionerad hypokondriker då? Då har man ju åtminstone ett arbete när man blir äldre, för som [URL="http://sv.wikipedia.org/wiki/Hypokondri"]wikipedia[/URL] beskriver hypokondri så är det [I]"är ett observandum att hypokondrikern inte är lat eller arbetsovillig. Hypokondrikern är heltidsupptagen med att vårda sin av sjukdom ständigt hotade kropp"[/I]. På krogen skulle det låta...
- Vad arbetar du med?
- Jo, jag är hypokondriker på heltid.
- Bra lön?
- Näe...
Intressant, för hypokondri kan väl i så fall anses vara det enda arbete man inte kan gå ner och vara timanställd under. Tänk att vara vikarierande hypokondriker och gå in för andra som behöver ta semesterledigt från sig själva. Spännande! Man får ta över en leversjukdom som inte finns och sånt! Men med rätt behandling kan man få sparken. Eller blir det en uppsägning då? Med tanke på att man vid en behandling bör ha tagit det steget själv? Nåja, det verkar vara ett oerhört otacksamt jobb what so ever! Firmabilen kan man glömma helt och inte ens facket kommer att hjälpa till om man får problem med chefen. Det är lite sjukt faktiskt!
Jag undrar lite hur man blir hypokondriker. Ja, det gör jag. Kan man bli det, fastän man exempelvis är självmedveten? Kan man, om man verkligen studerar sitt eget beteende på något vis, börja få sig själv att tro att man har cancer, [URL="http://terraincognita.blogsome.com/2008/11/06/elallergi/"]elallergi[/URL] ([URL="http://medvetenskap.wordpress.com/2008/10/25/elallergi-eloverkanslighet-eller-elfobi/"]haha[/URL]) eller hårbortfall? Eller är det något omedvetet som kontrollerar medvetenheten, som gör att man tappar kontrollen över sig själv? Vilken typ av människor kan få för sig att de är sjuka fastän de egentligen inte är det? Vad är det som på detta märkliga vis lyckas besegra allt förnuft och som på ett rätt läbbigt sätt plötsligt styr hela fritiden? Skulle jag börja nysa som en besatt (vilket jag bokstavligt talat gör ibland) så skulle jag inte säga "förkylning!" utan snarare svära en mörk förbannelse över allergier. Detta gör mig förstås extra irriterad när folk [B]alltid[/B] frågar om man blivit förkyld när man nyser och korkas igen i hela huvudet... Ska det vara så svårt att fatta att allt inte är sjukdomar?!
Nåväl. [URL="http://www.netdoktor.se/?_PageId=369&AreaId=16"]Netdoktor[/URL] skriver att hypokondri är vanligast mellan 25-50 år eftersom man [I]"normalt inte är allvarligt sjuk under den perioden"[/I]. Jag tycker det beskrivs så bra som [I]"den friskes sjukdom"[/I] där. Det hela får mig dock att fundera på vad hypokondri är ett surrogat för, eftersom man just [I]"normalt inte är allvarligt sjuk"[/I] just i den livsperioden. Med andra ord försöker man alltså fixa sina sjukdomar ändå. Så vad ersätter hypokondrin, som man inte får på något annat sätt? Och varför har hypokondrikern valt just sjukdomar som ersättning? Kunde dom inte ha valt ett fanatiskt intresse som fallskärmshoppning eller dykning? Eller bli skådespelare kanske? Det är väl ändå ett spel, på något vis?
[CENTER][IMG]http://www.tornevall.net/storage/files/1231196400/full/1231262103_inb.gif[/IMG] [/CENTER]
Ibland, när jag försöker dra paralleller in absurdum så här, så får jag plötsligt lite svårt att förstå mig på vad är det som är drivkraften, trots att det [I]är självklart för många andra[/I] och säkert [I]även för mig om jag tänker motsats (!)[/I]. Man har ju dessutom själv "fuskat" för att slippa skolan en gång i tiden. Men då har det aldrig handlat om att man själv trott att man varit sjuk. För tänk att alltid behöva vara fokuserad på att man [B]kanske[/B] är sjuk, att man kanske [B]kan[/B] bli sjuk, eller att man går och lider av något dödligt, fastän man inte gör det. Istället för att spela tennis eller golf! Och man tror benhårt på det här! Tills man blir 51 år, glömmer bort att man är hypokondriker och blir sjuk på riktigt. Fy fasen vilket slöseri på en hel livstid. Där går man i flera år och fattar inte att man är frisk och man hinner aldrig uppleva sin friskhet på riktigt, utan istället går man och funderar på vilken sjukdom man vaknade med just denna dagen. Någon golf blev det aldrig eftersom man råkade vara för upptagen med att ta reda på vilken av alla sjukdomar i läkarregistret det handlade om. Och det enda man hittade som matchade var nageltrång...
[CENTER][IMG]http://www.tornevall.net/storage/files/1231196400/1231257363_killyou.jpg[/IMG][/CENTER]
Frågan är förstås även om hypokondrikern gör något åt saken för att bli fri från sin sjukdom och om denne, mot all förmodan lyckas, då försöker skaffa sig en ny. Eller om personen ifråga gör allt för att undvika mediciner eftersom detta skulle bevisa att sjukdomen är en bluff. Men om det är så, så vet ju personen om att denne är frisk och därmed blir också hypokondrin en bluff. Klurigt! Å andra sidan så kanske medicinen bara [I]råkar[/I] vara overkbar, så att personen blir ett unikum i världen. [I]"Jag är den obotbaraste människan som finns"[/I] kommer det heta, samtidigt som det också kommer att se oerhört fånigt ut i slutänden...
[CENTER][IMG]http://www.tornevall.net/storage/files/1231196400/full/1231259870_overdosed.jpg[/IMG][/CENTER]
Hur medveten är man egentligen om vad som pågår? Det skulle jag vilja veta! Och säkerligen har vi alla en liten hypokondriker i oss ibland.