Jag har alltid haft problemet att jag är för smal. Riktigt trådsmal. Jag vägde 50 kilo i flera år. Jag gick aldrig upp i vikt, mitt problem var att jag istället gick ner i vikt hela tiden. Det har dock börjat förändras nu. Men det är inget jag kan säga till folk utan att få stryk. Eftersom jag fortfarande ser smal ut! Och det medger jag så klart. Egentligen är jag inte [B]tjock[/B], men jag börjar samtidigt förstå folk nu, som säger att de är tjocka fastän det inte syns, även om det fortfarande finns anorektiker som bör hålla tyst. Och det syns verkligen inte, utåt. Folk kollar till och med snett på en, om man råkat säga något. Däremot [B]känns[/B] det, för det där sabla extrafettet sätter sig där det inte borde sätta sig - runt magen. Där [I]ingen[/I] ser!

Själv märker jag det [U]otroligt[/U] mycket. Byxorna har börjat "krympa" och när man sätter sig ner börjar det vecka sig runt magen. När man suttit stilla i fyra timmar på "fel sätt" - ja, för nu kan man inte sitta ordentligt längre - så känns det riktigt jäkla skumt i kroppen. Varje gång man andas börjar det skava i nåt kroppsdel som tryckts ihop av de förbannade vecken!

Innan jag fattade vad det handlade om så började jag förstås bli nervös över att jag fått nåt värre problem, men jag blev snabbt klar över vad det handlade om, då jag aldrig haft problem på helger. Bara i veckorna, då jag tog på mig andra kläder. Så nu är jag på väg att försöka ändra livsstil. Åtminstone lite. Jag har köpt morötter och tomater istället för godis, i hopp om att det fungerar på något sätt. Det här är nämligen inte riktigt klokt... :uhoh: