Tweet
Jag en kvinna, går nattetid genom staden där det ibland våldtas och mördas. Faran väntar någonstans där ute. Men endast de ständigt osynliga kan se mig. Håller överfallslarmet hårt i fickan, för att inte vara så värnlös. Faran kan ju vänta i någon mörk portgång. Jag vill fly detta ockuperade manssamhälle – men det kräver all min list. Jag stirrar på löpsedlarna.
Nyheterna larmar sig ut i fruktansvärda scener om våldtäkter. Nyhetsbilagorna spottar och dreglar och grimaserar mot mig. Skapar en jättelik våg som slukar mitt inre – som om jag själv blev träffad av en bomb. Jag följer löpsedlarnas darrande tryne. Känner att de borrar sig fast likt granatskärvor i mitt inre. Våldtäkter i överflöd, överallt lämnar de spår.
Men nu ska ni få era äckel som stör min nattsömn med era överfall.
Ordet är i alla fall i min oinskränkta makt! Med orden fångar jag mitt liv, skriver i en mörk stelnad rörelse. Darrar av trötthet i nattens skuggor.
Glöm aldrig: På avstånd ser våldtäktsmannen ofarlig ut. Men nära, mycket nära, då förändras allt!
Jag en kvinna vandrar genom staden, ser inte bort eller förbi. Tysta steg uppstår någonstans i mörkret. Rädslan, växer, frigör ångesten. Den antar en annan dimension. Borrar sig in som fuktig dynamit i själen. Mitt blod fryser till is. Jag måste vara modig nu. Måste koncentrera mig. Mina klackar slår mot gatan och jag skyndar på mina steg för att inte väcka upp fienden.
Och även om jag kommer att spy av rädsla är jag skyddad mot våldtäktsmän. Jag har ju överfallslarm och pepparspray i fickan! Jag ökar på stegen och skyndar mig hem. Inser med fasa att jag är förföljd! Jag snubblar och famlar med händerna. Känner överfallslarmet i fickan. Tar ett djupt andetag och vänder mig hastig om och stirrar rätt in i ögonen på mannen.
Hjälplös står jag där, likt rödluvan i sagan. Beredd med pepparspray och överfallslarm. Jag ser mannen komma mot mig. Han skänker död, lämnar spår. Hans vapen mot mitt överfallslarm kämpar mot varandra. Jag tänker inte tigande finna mig i hans makt. Besinningslöst sätter jag på överfallslarmet och sprayar peppar i ögonen på honom.
Men han går över gränsen på ingen tid alls.
Jag var utlämnad åt den böljande ensamheten. Försvarslös såg jag världen vända bort sin blick. Nej, ingen ville kännas vid min smärta och plåga. Märkvärdigt att jag fortfarande är i livet trots att det slagits i spillror.
Jag anropar Gud! Men min bön kommer tillbaka som ett utbränt eko som färdats genom universum.
Förbarma er över mig! Jag är inte klok som lät våldtäktsmannen ta min oskuld utan att visa en min.
Nyheterna larmar sig ut i fruktansvärda scener om våldtäkter. Nyhetsbilagorna spottar och dreglar och grimaserar mot mig. Skapar en jättelik våg som slukar mitt inre – som om jag själv blev träffad av en bomb. Jag följer löpsedlarnas darrande tryne. Känner att de borrar sig fast likt granatskärvor i mitt inre. Våldtäkter i överflöd, överallt lämnar de spår.
Men nu ska ni få era äckel som stör min nattsömn med era överfall.
Ordet är i alla fall i min oinskränkta makt! Med orden fångar jag mitt liv, skriver i en mörk stelnad rörelse. Darrar av trötthet i nattens skuggor.
Glöm aldrig: På avstånd ser våldtäktsmannen ofarlig ut. Men nära, mycket nära, då förändras allt!
Jag en kvinna vandrar genom staden, ser inte bort eller förbi. Tysta steg uppstår någonstans i mörkret. Rädslan, växer, frigör ångesten. Den antar en annan dimension. Borrar sig in som fuktig dynamit i själen. Mitt blod fryser till is. Jag måste vara modig nu. Måste koncentrera mig. Mina klackar slår mot gatan och jag skyndar på mina steg för att inte väcka upp fienden.
Och även om jag kommer att spy av rädsla är jag skyddad mot våldtäktsmän. Jag har ju överfallslarm och pepparspray i fickan! Jag ökar på stegen och skyndar mig hem. Inser med fasa att jag är förföljd! Jag snubblar och famlar med händerna. Känner överfallslarmet i fickan. Tar ett djupt andetag och vänder mig hastig om och stirrar rätt in i ögonen på mannen.
Hjälplös står jag där, likt rödluvan i sagan. Beredd med pepparspray och överfallslarm. Jag ser mannen komma mot mig. Han skänker död, lämnar spår. Hans vapen mot mitt överfallslarm kämpar mot varandra. Jag tänker inte tigande finna mig i hans makt. Besinningslöst sätter jag på överfallslarmet och sprayar peppar i ögonen på honom.
Men han går över gränsen på ingen tid alls.
Jag var utlämnad åt den böljande ensamheten. Försvarslös såg jag världen vända bort sin blick. Nej, ingen ville kännas vid min smärta och plåga. Märkvärdigt att jag fortfarande är i livet trots att det slagits i spillror.
Jag anropar Gud! Men min bön kommer tillbaka som ett utbränt eko som färdats genom universum.
Förbarma er över mig! Jag är inte klok som lät våldtäktsmannen ta min oskuld utan att visa en min.