[URL="http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2248365.ab"]Engla är död.[/URL] Jo. Det är tragiskt. Hemskt. Fruktansvärt. Gärningsmannen bakom det fasansfulla dådet borde dödas, hängas, snittas, strimlas, kastreras och flås levande. Alla skriver om det. Hela Sverige skakar, frustar, skriker, tänder ljus och... rasar.

Ja, jag må bli hängd själv nu, men hur märkvärdigt kan det bli? Varje dag våldtas och skadas massor av barn i Sverige. Ibland går det så illa att de dödas. De som lämnas kvar i den här världen sörjer givetvis och mår riktigt dåligt. Men vem bryr sig om dem? Ingen! För en som inte hängt med så bra i hela historien kan det tyckas helt hysteriskt när aftonbladet trycker upp en rubrik som nästan är större än min bildskärm. Och det är det nog också, för jag minns nog inte att ens 9/11 fick den här uppmärksamheten. Engla är död. Shit! Därför måste vi trycka upp en text, i världens mest extrema typsnitt. I tre dygn. Sedan är det inte intressant mer, bortsett från att alla insiderprogram på TV tar vid med tvåtimmarsdokumentärer... Suck.

Jag kan faktiskt inte låta bli att associera sånt här till demonstrationerna mot de nya A-kassereglerna när moderaterna vann valet. Det är så klassiskt. Svenska ungdomar, storfamiljer och så vidare, ställer sig utanför ett riksdagshus med tretusen plakat och grinar tills det blir absurt om att de inte vill ha det på det här viset. När det visar sig att regeringen säger "gå hem med er, töntar" svarar folket "Kejrå! Men vi försökte iallafall". Lite samma sak är det med fallet Engla. "Usch! Fy! Förakt! Hat!" och Aftonbladet står i frontlinje med maxat typsnitt.

Hur vore det med lite respekt någon gång? Det kan visserligen vara svårt att specificera vad jag menar med respekt här, jag tycker helt enkelt att det plötsligt blev alltför hysteriskt. För någonstans känns det som om det är precis så här media vill att vi skall reagera. Då får dom större intäkter och fler lösnummer sålda. Jag tycker förstås att det som hänt, men det faktum att blodtörstiga media extrempublicerar artiklar på det här viset gör att jag faktiskt inte kan låta bli att må lite illa trots allt.