Norveller.

[Zingo_59]

PAPPA, HUR KUNDE DU!
Pappa, hur kunde du?
Hur kunde du svika mig så?
Jag var bara ett barn,
jag var ett barn, pappa.
Din dotter. Ditt BARN!
Hur KUNDE du lära mig
att jag inte var barn?
Hur KUNDE du lära mig
att jag inte var trygg?
Hur KUNDE du lära mig
att du
är viktigare än jag?
Jag var bara ett barn, pappa!
Din dotter, ditt BARN!
Du borde ha varit min trygghet
min trygga famn
min tillflykt.
Jag skulle vara trygg hos dig!
Men i stället...
Pappa!
I stället stal du mitt liv,
min barndom
min trygghet
mitt liv.
Du stal mitt liv
och min kropp.
Jag har inte fått dem tillbaka än.
Du stal mitt liv,
min trygghet
mitt liv.
Du stal min oskuld
min oskyldiga
barnslighet
och gjorde mig vuxen.
Du gjorde mig vuxen
men jag var ett barn.
Jag var ett barn, pappa!
Ett barn, DITT barn, din dotter, ett BARN!
Jag var ledsen, pappa.
Du tröstade mig.
Men sen...
Sen blev jag vuxen.
Din vuxenflicka
din barnkvinna
ditt barn som var vuxet,
din dotter, ditt BARN!
JAG VAR BARA ETT BARN, pappa!
Det var meningen att jag skulle växa
långsamt.
Lära mig leva, andas, älska.
Vara trygg
med dig.
Men du lärde mig att växa
fort.
För fort.
Blev vuxen direkt.
Hur ska jag kunna veta, pappa,
vem du är?
Är du min pappa?
Är du min man?
Är du min gud?
Är du min bödel?
Vad är du, min pappa?
Och vad är jag?
Jag fick aldrig lära mig
vem jag är.
Jag vet inte.
Vem är jag?
Vad är jag?
Varför är jag?
Blir jag aldrig vuxen?
Får jag inte vara barn?
Är jag ingenting?
Finns jag?
Jag fick aldrig lära mig
någonting.
Hur ska jag då kunna veta?