Tweet
Jag är inte riktigt som andra människor. Mina ögon ser ingenting hur mycket dagsljus de än får. Jag är en nattmänniska i en dagsljusvärld, för evigt dömd att bländas av solen.
I natt är jag en annan poet. Min poesi handlar om natten, den stora, den mörka, som börjar bakom mina ögonlock. Jag finns på nattens baksida, där orden föds. Men nätterna är korta, och timmar tar fort slut.
Nätterna täcker mig nätt och jämt. Stryker ut mina konturer. Men nätterna är inte heller mina, jag passerar bara genom tiden. Jag kryper in under nattens täcke, till näthinnans glänsande änglavakt.
Vid gryningens bassängkant dröjer jag. Tvekar att låta mig omslutas av ljuset. Jag vaknar med bruna ögon och lägger mig med blå. Antagligen bara en fråga om ljus, men jag vågar aldrig stanna tillräckligt länge för att se mig förvandlas.
Ljuset skrapar mot ögonen och vill in. Mina ögon är som två flygblad som blivit fuktigt av regnet och som inte längre går att läsa med. Min dag för mig ingenstans. Jag söker upp tunneln i slutet av varje gryning.
Comment