Tweet
Livet är en oavbruten flytt
Barnmorskan daskade mig i stjärten och rev biljetten, sen bar det av och jag spändes fast i en berg-och-dalbana och man ska sträcka upp händerna och tjuta av förtjusning. Men jag har hela tiden hållit mig krampaktigt fast i stången och undrat om inte åkturen snart är slut. Jag undrar varför de andra aldrig grips av panik i dessa lägen!
När man kommit upp i min ålder är det definitivt INTE åkturen som räknas. Jag blir rufsig i håret, och får panik, och vill kräkas. Jag kommer aldrig att överleva. STANNA, jag vill kliva av! Var fan sitter nödbromsen! Hjäääälp.
Livet kan reduceras till en enda sak. Rörelse! Livet är en oavbruten flytt. Jag försöker spara tid, ta små genvägar. Men jag måste erkänna att jag står kvar på ruta ett. Jag är fortfarande det där lilla barnet med sina anteckningar och med en penna bakom varje öra!
Men jag skriver inte bara ner texterna, utan jag testar dem. Jag har testat deras uthållighet, deras förmåga att uthärda kritik och beröm. Inte för nöjes skull, i vetenskapligt syfte, naturligtvis! Har man väl fått smak på det, så glömmer man aldrig att skriva!
Jag har till och med blivit tagen på bar gärning med att stå och skriva ute på gatan. När man är vuxen är det riktigt pinsamt att bli ertappad. Man måste låtsas att det har skett ett missförstånd. Så man spelar upp hela registret, man tittar i sina papper och säger:
– Jag begriper inte hur det här har gått till. Få se nu… Aha, nu fattar jag. Du har ju parkerat fel, och nu tror du att jag är en Lapplisa. Vilken tur du har. Personen börjar fnittra hysteriskt, kliver kvickt in i bilen och… PANG, backar rakt in i bakomvarande bil.
När jag var barn var färgkritorna min favoritattraktion. Jag hade en underbar fantasi om hur konst skulle kunna vara. Konfrontation utan destination, det är vad konst är. Konst som en ren fientlig handling kunde jag snabbt konstatera när jag klottrade i trappuppgången och de vuxna förfasade sig. Efter denna konstutställning fanns det alltid en unge som klottrade i trappuppgången. Tyvärr visste de vuxna ingenting om konst. De kunde nämligen inte se vilken konstnär som målat, så jag fick alltid skulden.
Den bästa leksaken jag kunde få som barn var när någon satte upp nya tapeter och jag fick flera stora ytor att skriva och måla på! För när man var barn var detta det närmaste ett papper man kunde komma. Jag fick aldrig nog av att skriva och måla. ”Mamma, pappa, ni måste komma och titta vad jag ritat för något, ropade jag glatt!” Men de var aldrig förtjust den sortens konst.
Som barn bodde vi i ett gammalt flerfamiljshus, där alla hyresgäster använde samma toalett. Jag kom ihåg att min mamma alltid hade en extra toalettrulle stående på golvet med en liten stickad mössa över. Kanske var det för att tala om för de andra i huset: ”Detta är vår rulle, gud nåde den som lägger vantarna på den!” Den var alltid fullklottrad med så kallade ”skitgubbar” som jag kallade mitt WC-klotter för. Jag behövde aldrig droger när jag växte upp. Min verklighet var redan förvrängd!
Nu är jag i den åldern då jag även tar på mig rollen som förälder till min man. När jag tar med honom till Clas Ohlson för att handla är det som att gå till ett pensionärsdagis. Han irrar runt överallt. Jag försöker hålla reda på honom. ”KVACK, KVACK, KVACK, KVACK, nu har du sprungit runt på den här avdelningen i 45 minuter, det finns mer att se tre kvarter längre bort”, säger jag till min man som förvirrad tittar upp bakom bandsåg och slagborrmaskin. KVACK, KVACK, KVACK, du behöver inte titta på den där, de finns överallt!”
Och här sitter jag idag och tänker tillbaka på amatörfilmerna som våra föräldrar tog på oss när vi var små. Ärligt talat, tänk tillbaka på era gamla amatörfilmer eller dubbel 8, vad kommer ni ihåg? Våra gamla filmer är en ändlös serie med svartvita bilder på folk som säger: ”Ta bort kameran ur mitt ansikte, måste du gå så nära inpå, försvinn härifrån, stäng av den, stick nu, du irriterar alla!” Filmkamerorna hade inget ljud på den tiden. Det enda vi såg var folk som viftade med armarna. Vi barn trodde att de hade gymnastikuppvisning framför kameran.
Barnmorskan daskade mig i stjärten och rev biljetten, sen bar det av och jag spändes fast i en berg-och-dalbana och man ska sträcka upp händerna och tjuta av förtjusning. Men jag har hela tiden hållit mig krampaktigt fast i stången och undrat om inte åkturen snart är slut. Jag undrar varför de andra aldrig grips av panik i dessa lägen!
När man kommit upp i min ålder är det definitivt INTE åkturen som räknas. Jag blir rufsig i håret, och får panik, och vill kräkas. Jag kommer aldrig att överleva. STANNA, jag vill kliva av! Var fan sitter nödbromsen! Hjäääälp.
Livet kan reduceras till en enda sak. Rörelse! Livet är en oavbruten flytt. Jag försöker spara tid, ta små genvägar. Men jag måste erkänna att jag står kvar på ruta ett. Jag är fortfarande det där lilla barnet med sina anteckningar och med en penna bakom varje öra!
Men jag skriver inte bara ner texterna, utan jag testar dem. Jag har testat deras uthållighet, deras förmåga att uthärda kritik och beröm. Inte för nöjes skull, i vetenskapligt syfte, naturligtvis! Har man väl fått smak på det, så glömmer man aldrig att skriva!
Jag har till och med blivit tagen på bar gärning med att stå och skriva ute på gatan. När man är vuxen är det riktigt pinsamt att bli ertappad. Man måste låtsas att det har skett ett missförstånd. Så man spelar upp hela registret, man tittar i sina papper och säger:
– Jag begriper inte hur det här har gått till. Få se nu… Aha, nu fattar jag. Du har ju parkerat fel, och nu tror du att jag är en Lapplisa. Vilken tur du har. Personen börjar fnittra hysteriskt, kliver kvickt in i bilen och… PANG, backar rakt in i bakomvarande bil.
När jag var barn var färgkritorna min favoritattraktion. Jag hade en underbar fantasi om hur konst skulle kunna vara. Konfrontation utan destination, det är vad konst är. Konst som en ren fientlig handling kunde jag snabbt konstatera när jag klottrade i trappuppgången och de vuxna förfasade sig. Efter denna konstutställning fanns det alltid en unge som klottrade i trappuppgången. Tyvärr visste de vuxna ingenting om konst. De kunde nämligen inte se vilken konstnär som målat, så jag fick alltid skulden.
Den bästa leksaken jag kunde få som barn var när någon satte upp nya tapeter och jag fick flera stora ytor att skriva och måla på! För när man var barn var detta det närmaste ett papper man kunde komma. Jag fick aldrig nog av att skriva och måla. ”Mamma, pappa, ni måste komma och titta vad jag ritat för något, ropade jag glatt!” Men de var aldrig förtjust den sortens konst.
Som barn bodde vi i ett gammalt flerfamiljshus, där alla hyresgäster använde samma toalett. Jag kom ihåg att min mamma alltid hade en extra toalettrulle stående på golvet med en liten stickad mössa över. Kanske var det för att tala om för de andra i huset: ”Detta är vår rulle, gud nåde den som lägger vantarna på den!” Den var alltid fullklottrad med så kallade ”skitgubbar” som jag kallade mitt WC-klotter för. Jag behövde aldrig droger när jag växte upp. Min verklighet var redan förvrängd!
Nu är jag i den åldern då jag även tar på mig rollen som förälder till min man. När jag tar med honom till Clas Ohlson för att handla är det som att gå till ett pensionärsdagis. Han irrar runt överallt. Jag försöker hålla reda på honom. ”KVACK, KVACK, KVACK, KVACK, nu har du sprungit runt på den här avdelningen i 45 minuter, det finns mer att se tre kvarter längre bort”, säger jag till min man som förvirrad tittar upp bakom bandsåg och slagborrmaskin. KVACK, KVACK, KVACK, du behöver inte titta på den där, de finns överallt!”
Och här sitter jag idag och tänker tillbaka på amatörfilmerna som våra föräldrar tog på oss när vi var små. Ärligt talat, tänk tillbaka på era gamla amatörfilmer eller dubbel 8, vad kommer ni ihåg? Våra gamla filmer är en ändlös serie med svartvita bilder på folk som säger: ”Ta bort kameran ur mitt ansikte, måste du gå så nära inpå, försvinn härifrån, stäng av den, stick nu, du irriterar alla!” Filmkamerorna hade inget ljud på den tiden. Det enda vi såg var folk som viftade med armarna. Vi barn trodde att de hade gymnastikuppvisning framför kameran.