Tweet
Jag vill färdas rakt in i universums medelpunkt och lämna min neutronkropp för att på så sätt fånga ensamheten och utsattheten i människans ursprung. Jag vill färdas på det kosmiska havet, se stjärnbilderna nedanför himmelsekvatorn, där de alla rinner upp vid Orions fötter och försvinner söderut mot sitt stjärnvatten. Jag vill känna spänningen stiga medan algoritmen dunkar och monotonerna välla ur kärnfusionerna för att slutligen i en vågrörelse svepas med i en fjärranslutning.
Jag vill rycka loss dimensionerna som binder mig samman med stjärnorna, och låta luftmolekylerna strömma förbi mig i sina komplicerade och kaotiska banor. Jag vill uppslukas av fasförskjutningen när jag oscillerar med Gud. Känna repulsionen när mina händer smeker hans endoterma delar i en eggande differentialekvation av fotoner och kvantsprång. Kanske skapar vi några miljarder nya stjärnor som snöar genom rymden. Nya världar blir till, och nya varelser börjar kanske undra över vad som pågår.
Jag vill färdas med Gud genom sinuskurvorna. Stanna i ett magnetiskt fält vid en flytande ström, för att äntligen få se det verkliga bakom fågelsången och doftande blommor. Jag vill känna kompabiliteten strömma genom min kropp i en fullständig svängningsrörelse. Se det vi bara kan beskriva med siffror eller matematiska symboler. Jag vill attraheras av Guds karaktäriska världsgåta, känna hans superexisterande tillstånd Tills vi bägge når jordpotentialens milstolpe av formler och symmetrier.
Jag vill förenas med ordningen bakom kaos och förvirring för att få en glimt av den värld jag inte kan se, där inga färger lyser, där inget doftar och där inga ljud hörs. Jag vill öka min frekvens, dra fram Guds banankontakt och plugga in den i min sockel. Parallellkoppla oss, kortsluta hans shunt och ta mig fram till min egen frekvens. En konstellation på komplexitetsnivå dit jag annars aldrig kan nå, för att till slut låta min intergalaktiska rymd i hela sin vidd, explodera inför hans åsyn.
Jag vill få mitt Kronecker-delta att komma i periodiska sammandragningar när resonansen närmar sig i en ständig ström av laddade partiklar. Där protoner och elektroner får modempoolen att darra under ytterst korta ögonblick av superseeing i mitt nervsystem. För att jag ska kunna förstå hur universum fungerar. Kanske anar Gud att det ska bli så? Jag vill att Gud med sin pulserande rödglödgande anod får mitt vibrerande fält i fas med hans, så att jag kan gå upp i en kopplingsbrygga för att ta emot hans sista stötar.
Jag vill känna behörighet när fusionen närmar sig sitt optimala läge i hans parabel, och känna när han urladdas och töms på varenda elektron. Då skulle Gud inte vara främmande för mig, och jag skulle äntligen få en glimt av hans själ. Se in i himmelriket och evigheten, och gåtorna kring hans gestalt. Jag skulle få se Andromedagalaxen när den passerar genom Vintergatans nebulosor. Allt detta genom ett tidssvalg som rymmer både jordens och solsystemets födelse i människans korta historia.
Jag vill fyllas av Guds fullkomlighet och induceras med honom, ingå i olika kopplingar för att se livet genom hans ögon, tills jag begriper att all tid kan rymmas i en enda natt. Jag vill förnimma vad tiden är och hur lång den är, och följa den genom dimensionerna, åt det håll där miljarder svarta hål smälter samman vid tidens ände. Jag vill tillbringa evigheten med Gud och byta polaritet med honom tills solenoiden går upp över de magnetiska fälten. Jag vill slita av mig mitt elektronskal och förenas med honom i en fusionsexplosion likt ett gråtande, hjälplöst Y. Allt detta skall jag senare skildra, men den dagen är ännu ej kommen.
Jag vill rycka loss dimensionerna som binder mig samman med stjärnorna, och låta luftmolekylerna strömma förbi mig i sina komplicerade och kaotiska banor. Jag vill uppslukas av fasförskjutningen när jag oscillerar med Gud. Känna repulsionen när mina händer smeker hans endoterma delar i en eggande differentialekvation av fotoner och kvantsprång. Kanske skapar vi några miljarder nya stjärnor som snöar genom rymden. Nya världar blir till, och nya varelser börjar kanske undra över vad som pågår.
Jag vill färdas med Gud genom sinuskurvorna. Stanna i ett magnetiskt fält vid en flytande ström, för att äntligen få se det verkliga bakom fågelsången och doftande blommor. Jag vill känna kompabiliteten strömma genom min kropp i en fullständig svängningsrörelse. Se det vi bara kan beskriva med siffror eller matematiska symboler. Jag vill attraheras av Guds karaktäriska världsgåta, känna hans superexisterande tillstånd Tills vi bägge når jordpotentialens milstolpe av formler och symmetrier.
Jag vill förenas med ordningen bakom kaos och förvirring för att få en glimt av den värld jag inte kan se, där inga färger lyser, där inget doftar och där inga ljud hörs. Jag vill öka min frekvens, dra fram Guds banankontakt och plugga in den i min sockel. Parallellkoppla oss, kortsluta hans shunt och ta mig fram till min egen frekvens. En konstellation på komplexitetsnivå dit jag annars aldrig kan nå, för att till slut låta min intergalaktiska rymd i hela sin vidd, explodera inför hans åsyn.
Jag vill få mitt Kronecker-delta att komma i periodiska sammandragningar när resonansen närmar sig i en ständig ström av laddade partiklar. Där protoner och elektroner får modempoolen att darra under ytterst korta ögonblick av superseeing i mitt nervsystem. För att jag ska kunna förstå hur universum fungerar. Kanske anar Gud att det ska bli så? Jag vill att Gud med sin pulserande rödglödgande anod får mitt vibrerande fält i fas med hans, så att jag kan gå upp i en kopplingsbrygga för att ta emot hans sista stötar.
Jag vill känna behörighet när fusionen närmar sig sitt optimala läge i hans parabel, och känna när han urladdas och töms på varenda elektron. Då skulle Gud inte vara främmande för mig, och jag skulle äntligen få en glimt av hans själ. Se in i himmelriket och evigheten, och gåtorna kring hans gestalt. Jag skulle få se Andromedagalaxen när den passerar genom Vintergatans nebulosor. Allt detta genom ett tidssvalg som rymmer både jordens och solsystemets födelse i människans korta historia.
Jag vill fyllas av Guds fullkomlighet och induceras med honom, ingå i olika kopplingar för att se livet genom hans ögon, tills jag begriper att all tid kan rymmas i en enda natt. Jag vill förnimma vad tiden är och hur lång den är, och följa den genom dimensionerna, åt det håll där miljarder svarta hål smälter samman vid tidens ände. Jag vill tillbringa evigheten med Gud och byta polaritet med honom tills solenoiden går upp över de magnetiska fälten. Jag vill slita av mig mitt elektronskal och förenas med honom i en fusionsexplosion likt ett gråtande, hjälplöst Y. Allt detta skall jag senare skildra, men den dagen är ännu ej kommen.