Tweet
Jag har inget som helst lokalsinne. Har aldrig haft något och kommer aldrig att få något. Kanske är det ren och skär dumhet att jag aldrig kunnat hitta någonstans. Jag hittar inte från A till B utan ett räcke att hålla mig i. Jag kan gå vilse i en svängdörr. När jag ska ut med bilen ser jag alltid till att jag har full tank, för när jag kliver in bakom ratten bär det rakt ut i det okända.
Vänner och bekanta reagerar med misstro. ”Kör bara tillbaka samma väg som du kom”, säger de. Haha! Om det vore så enkelt! Jag kan bli vilse bara av att gå runt ett gathörn någonstans, trots att jag gått där tusentals gånger. Jag jobbade två år på pappersbruket och lyckades inte en enda gång hitta rätt.
Och sjukhus ska man bara inte tala om. En gång hamnade jag på en operationssal. Näe, jag skulle inte läggas in för operation. Jag hade varit på hälsokontroll och skulle hem. Hur kunde jag irra runt utan att någon lade märke till att jag var vilse?
Jag har handskfacket fullt med telefonnummer och vägbeskrivningar till bekantas hus och andra ställen som jag kan behöva besöka mer än en gång. Jag är helt beroende av min MOBILTELEFON!
Min man visar mig genvägar, men dom kommer jag sällan ihåg. Det är pinsamt att erkänna det, men jag har ungefär lika starkt lokalsinne som en brödrost.
Vid ett tillfälle skulle min man och jag ut och fotografera eftersom det hade snöat. Han skulle fotografera med sin kamera och jag med min.
- Du kan gå runt den där åsen”, sa min man och pekade på en skogsklädd sluttning. Jag går till bortre änden och tar lite bilder. Om du fotograferar åt mitt håll så kan du inte gå fel.
- Låter bra”, sa jag och gav mig av med säkra steg. Solen sken och åsen var betryggande välbekant. Så länge jag hade den stora Askhögen i Nyvång i sikte är jag säker, tänkte jag med digitalkameran i högsta hugg.
Tio minuter senare visste jag inte var jag var. Sikten hade krympt och alla landmärken var som bortblåsta. Jag befann mig djupt inne i urskogen. Jag ropade på min man men fick inget svar. Jag räknade ut riktningen och satte kurs ut ur skogen.
Det dröjde inte länge förrän jag fick se färska fotspår på väg åt samma håll. "Fint!”, tänkte jag. ”Då kan jag bara följa efter min mans fotspår tillbaka till vägen.” Ett nytt spår förenade sig med det första. När ett tredje började förvandla spåren till en stig började jag få panik, jag kollade under mina stövlar för att se vad jag hade för mönster på sulorna – alla tre spåren var identiskt lika och såg ut som mina. Jag hade gått i cirkel.
- Iiiiiiiiaaaaaah!, skrek jag och satte av i drivorna. Jag visste inte vart jag var på väg. Jag vräkte mig genom skogen som en brunstig älgko i parningstider.
Just som jag började känna att gråten var nära kom jag ut ur skogen knappt 50 meter från min man som var i färd med att fotografera i motljus.
- Hej, hur går det med fotograferandet?, sa han glatt. Jag började nästan tro du hade gått vilse igen. Jag trodde du skulle komma efter upp på kullen?
- Fantastiskt, det har varit otroligt spännande”, flåsade jag och hyperventilerade av lättnad.
Vänner och bekanta reagerar med misstro. ”Kör bara tillbaka samma väg som du kom”, säger de. Haha! Om det vore så enkelt! Jag kan bli vilse bara av att gå runt ett gathörn någonstans, trots att jag gått där tusentals gånger. Jag jobbade två år på pappersbruket och lyckades inte en enda gång hitta rätt.
Och sjukhus ska man bara inte tala om. En gång hamnade jag på en operationssal. Näe, jag skulle inte läggas in för operation. Jag hade varit på hälsokontroll och skulle hem. Hur kunde jag irra runt utan att någon lade märke till att jag var vilse?
Jag har handskfacket fullt med telefonnummer och vägbeskrivningar till bekantas hus och andra ställen som jag kan behöva besöka mer än en gång. Jag är helt beroende av min MOBILTELEFON!
Min man visar mig genvägar, men dom kommer jag sällan ihåg. Det är pinsamt att erkänna det, men jag har ungefär lika starkt lokalsinne som en brödrost.
Vid ett tillfälle skulle min man och jag ut och fotografera eftersom det hade snöat. Han skulle fotografera med sin kamera och jag med min.
- Du kan gå runt den där åsen”, sa min man och pekade på en skogsklädd sluttning. Jag går till bortre änden och tar lite bilder. Om du fotograferar åt mitt håll så kan du inte gå fel.
- Låter bra”, sa jag och gav mig av med säkra steg. Solen sken och åsen var betryggande välbekant. Så länge jag hade den stora Askhögen i Nyvång i sikte är jag säker, tänkte jag med digitalkameran i högsta hugg.
Tio minuter senare visste jag inte var jag var. Sikten hade krympt och alla landmärken var som bortblåsta. Jag befann mig djupt inne i urskogen. Jag ropade på min man men fick inget svar. Jag räknade ut riktningen och satte kurs ut ur skogen.
Det dröjde inte länge förrän jag fick se färska fotspår på väg åt samma håll. "Fint!”, tänkte jag. ”Då kan jag bara följa efter min mans fotspår tillbaka till vägen.” Ett nytt spår förenade sig med det första. När ett tredje började förvandla spåren till en stig började jag få panik, jag kollade under mina stövlar för att se vad jag hade för mönster på sulorna – alla tre spåren var identiskt lika och såg ut som mina. Jag hade gått i cirkel.
- Iiiiiiiiaaaaaah!, skrek jag och satte av i drivorna. Jag visste inte vart jag var på väg. Jag vräkte mig genom skogen som en brunstig älgko i parningstider.
Just som jag började känna att gråten var nära kom jag ut ur skogen knappt 50 meter från min man som var i färd med att fotografera i motljus.
- Hej, hur går det med fotograferandet?, sa han glatt. Jag började nästan tro du hade gått vilse igen. Jag trodde du skulle komma efter upp på kullen?
- Fantastiskt, det har varit otroligt spännande”, flåsade jag och hyperventilerade av lättnad.
...väldigt talande Anjel...å vilka fina bilder..togs de under den fototuren,ni gjorde i dikten?
Comment