Ett farväl

[alice]

Nej det vill han inte. Och det har jag vetat från början. När han tog bort den första tumören i högra lungan för ett år sedan, låg han inlagd i 2 månader och jag fick inte vara där. Bara hans äldsta dotter fick vara där. Han utbad sig om att få vara ifred. Vad annat kan man göra än att respektera det?

Nu är min största skräck att ingen ska meddela mej när han går bort. Förra gången gick jag här hemma och visste inte om han levde eller var död. Men jag har talat om för honom hur hemskt det var och han har lovat att jag ska bli meddelad. Men jag har onda aningar....

För ända sen vi träffades för fem år sedan har jag känt på mej att han en dag skulle försvinna och jag kommer aldrig att få veta vad som har hänt. Den känslan är otäck!

Men nån på avdelningen måste ju kunna meddela.....fast man måste ju vara nära anhörig för att få svar och så...men vet inte hur det räknas ..ni var ju ändå särbos.....så man borde ju räknas som nära ...jobbigt och bara gå och inget veta ....

[JessicaRabbit]

Usch, jag vet precis hur det känns fast det var ju inte samma anledning för mig dock, men känslan är nog nästan densamma skulle jag tro.
Skitjobbigt, men du vet... det blir bättre. Och så finns vi ju här och du kan alltid ringa om du vill.

Jag vet TL, och känslan är förmodligen ungefär densamma! Resultatet blir ju iaf det...

Ja på nåt sätt måste det ju gå. Tack för att ni finns allihop!

[JessicaRabbit]

Men nån på avdelningen måste ju kunna meddela.....fast man måste ju vara nära anhörig för att få svar och så...men vet inte hur det räknas ..ni var ju ändå särbos.....så man borde ju räknas som nära ...jobbigt och bara gå och inget veta ....

På avdelningen vet de nog inte att jag existerar ens misstänker jag. Och det innebär att hans äldsta dotter måste ringa till mej när han gått bort. Eller hans fd fru. Hon har mitt nummer iaf, men frågan är: Kommer de att bry sig?

Fast han har lovat att ordna det, men jag vet inte....

[Xx24-7]