Ett av mina största problem är ju då att jag alldeles för ofta "stoppar foten i munnen"... *drar mig till minnes*
1990 gick jag en ettårig datautbildning. Jodå, men jag har förträngt nästan allt utom hur man spelar Mahjong. Ett av de vidrigaste ämnena var Excel. Dock fanns det ett förmildrande inslag, nämligen läraren. Han var en smal ganska snygg och tillbakadragen men otroligt charmig man, som jag alltid fick kämpa för att inte kråma mig och fnissa skälmskt inför.
Men ni vet ju hur jag är. När läraren, som hette Göran, var framme vid katedern och drog uppgiften så satt jag och flummade med något annat. Lite snappade jag dock upp; vi skulle göra en kalkyl som tog fram barns medellängd i förhållande till ålder.
När jag väl hade hunnit ifatt mig själv och skulle börja jobba så hade Göran redan slunkit ut ur klassrummet och gått till sitt kontor.
De andra eleverna var redan strängt sysselsatta med att sammanställa sina kalkyler; Barn.exe.
Det fanns inget annat för mig än att ta mössan i hand och knata bort till hans kontor. Han var inte ensam utan två andra manliga lärare (veritabla retstickor, båda två) var också där, så jag hasade mig sidledes in till Göran och frågade så diskret jag kunde:
- Göran, hur blir det med de där barnen vi skulle göra?
Varpå Göran störtar upp från stolen och flyger ut ur kontoret och slår igen dörren, följd av de två lärarnas hysteriska skrattsalvor. Själv stod jag som frusen till is och andades tungt (hade nog behövt en påse. Det eller en fallucka i golvet).
Efter en 20 sekunder stack Göran in huvudet genom dörren, illröd med ett brett flin över ansiktet.
Jag fortsatte att andas tungt och låtsades som vanligt att det här var precis vad jag hade haft i sinnet. Ha!
Tror ni att jag fick äta upp det här femtusenåttahundra gånger?
1990 gick jag en ettårig datautbildning. Jodå, men jag har förträngt nästan allt utom hur man spelar Mahjong. Ett av de vidrigaste ämnena var Excel. Dock fanns det ett förmildrande inslag, nämligen läraren. Han var en smal ganska snygg och tillbakadragen men otroligt charmig man, som jag alltid fick kämpa för att inte kråma mig och fnissa skälmskt inför.
Men ni vet ju hur jag är. När läraren, som hette Göran, var framme vid katedern och drog uppgiften så satt jag och flummade med något annat. Lite snappade jag dock upp; vi skulle göra en kalkyl som tog fram barns medellängd i förhållande till ålder.
När jag väl hade hunnit ifatt mig själv och skulle börja jobba så hade Göran redan slunkit ut ur klassrummet och gått till sitt kontor.
De andra eleverna var redan strängt sysselsatta med att sammanställa sina kalkyler; Barn.exe.
Det fanns inget annat för mig än att ta mössan i hand och knata bort till hans kontor. Han var inte ensam utan två andra manliga lärare (veritabla retstickor, båda två) var också där, så jag hasade mig sidledes in till Göran och frågade så diskret jag kunde:
- Göran, hur blir det med de där barnen vi skulle göra?
Varpå Göran störtar upp från stolen och flyger ut ur kontoret och slår igen dörren, följd av de två lärarnas hysteriska skrattsalvor. Själv stod jag som frusen till is och andades tungt (hade nog behövt en påse. Det eller en fallucka i golvet).
Efter en 20 sekunder stack Göran in huvudet genom dörren, illröd med ett brett flin över ansiktet.
Jag fortsatte att andas tungt och låtsades som vanligt att det här var precis vad jag hade haft i sinnet. Ha!
Tror ni att jag fick äta upp det här femtusenåttahundra gånger?


<---*läskig musik i bakgrunden*






..Åh vilken underbar tråd...Men nu saknar jag verkligen ...


Comment